Utan syn


Nyskriven essä
februari 25, 2010, 6:57 e m
Filed under: 1

Nu finns min masteressä äntligen att läsa på internet. den heter Se synen Synligt. Förskräcks inte över att det är många sidor, de är i A5.



Sinnenas hierarki
december 14, 2009, 11:28 f m
Filed under: allmänt

Iakttagelse:

Man glömmer bort att gå över gatan när det blir grön gubbe i Köpenhamn. Där tickar inte dosan vid övergångsställena.

Det som är till för att hjälpa de som inte ser så bra hjälper även oss andra. Vi registrerar omedvetet det tickande ljudet och hur det förändras när gubben blir grön. Men vi säger till våra barn och oss själva att man ska gå när det blir grön gubbe, inte när det tickar fortare. Inte förrän det blir tyst och inget ljud finns reagerar vi på att vi behöver ljudet.



Tre timmar som blind
december 3, 2009, 10:21 e m
Filed under: allmänt

Hur det är att vara blind är något man måste uppleva för att förstå.  I tre timmar bar jag svartmålade simglasögon för att på något sätt närma mig en förståelse.

Innan jag vågade trä dem över huvudet och därmed släppa taget om synen var jag tvungen att sänka förväntningarna på mig själv.  Jag var rädd helt enkelt, rädd för att känna mig oerhört ensam och rädd för att bli uttråkad och sysslolös. Jag var rädd för mina egna förutfattade meningar.

Lösningen var att vara blind i sällskap. Jag och P bar svarta simglasögon tillsammans.  Vi reflekterade över upplevelsen medan den pågick och allt vi sa spelades in på mp3-spelare som hängde om halsen.

”Jag känner en viss ensamhet fastän jag inte är ensam”. -P analyserar känslan av tomhet. Ensamheten kan endast kroppskontakt råda bot på för det är först och främst känseln som ersätter synen.

P: (skramlar en bit bort)
M: ”Vad långt bort du va,”

P: ”här är jag!”
M: ”Var är det?”
P: ”Här! Här! Ljudet är olika långt bort, man får träna sig att orientera sig efter ljud.”

P: ”Här är en burk som jag tror att det är mat i, jag får inte ens upp burken.”
M: ”Man får peta på maten för att se vad det är”
M och P ska ordna något att äta. Det går väl sådär.  Man behöver lära sig många saker på nytt

”Det ä svårt att känna vatten, vart vattenytan börjar, det är faktiskt jättesvårt” –P försöker hälla lagom mycket vatten i dricksglasen

” Var är diskbänken? …här är spisen. Nej här är diskbänken! Här är det här är diskho, här är diskbänken” –P har problem med att orientera sig i köket trots att diskbänk och spis totalt mäter max  3 meter.

”Det går jättebra att diska utan att se men man får inte vara rädd för kladd… jag är lite rädd för kladd…” -M diskar efter maten

Efter tre timmar som blind känner jag stor tacksamhet över att jag ser och njuter av det jag ser.



Statistik
november 26, 2009, 10:05 f m
Filed under: allmänt

Kanske undrar du hur många blinda det egentligen finns i Sverige. Det undrade jag.

SRF- Synskadades Riksförbund i Stockholm och Gotlands län
har svaret



En elefants bekräftande blick, eller inte.
november 13, 2009, 11:01 f m
Filed under: allmänt

Eye_of_the_elephant-litenJag känner mig betraktad. Ett elefantöga betraktar mig. Jag tänker, Vad är det för elefant? Är det en hona eller hane? Är den vänligt inställd? Jag känner mig inte hotad eller hatad. Bara betraktad, blicken tittar rakt på mig. Jag kan nästan känna mig trygg i elefantens blick. Hade det varit en elefantsvans på bilden hade tanken på om det är en vänlig eller arg elefant inte funnits. Jag ser ett öga, som ser sanningen i mig. Vi vill gärna tro att det vi ser är sant. Så känn dig betraktad, en elefant ser dig.

Att våga bli betraktad är att våga bli bekräftad, eller ogillad, förhoppningsvis respekterad. Att våga betrakta är att respektera, att bekräfta. Att titta på någon länge är att bekräfta. (metafor: jag kan inte slita blicken från dig) Någon vars blick man inte möter vet man inte var man har och om man kan lita på. Frasen ”se mig i ögonen när jag talar med dig” används flitigt för att försöka få barn att lyda. (”Nu hör du på vad jag säger, se på mig!”) Att se på någon blir liktydigt med att lyssna på någon.

Det är speciellt med ögon. De betyder mycket för kontakten mellan människor (0ch mellan djur också för den delen). Vi vill ha ett möte mellan fyra ögon när det är något viktigt, något som man inte kan ta över telefon. Vi vill träffas och se varandra i ögonen. När jag pratar med andra söker jag ögonkontakt, eller undviker den. Det kan vara jobbigt eller härligt. Det kan vara en metod att övertala någon att lita på mig. Hur mycket jag ser in i någons ögon (ögon som brunnar) beror på mitt eget mod, på vad jag säger och med vem jag pratar. Om en lögn ska bli trodd gäller det att man klarar av att se den som ska bli lurad i ögonen samtidigt. Det är inte lätt.

(Erfarenhet: Man ska inte se okända män i ögonen på gatan i Ahmedabad, då kan de börja följa efter en).

I tunnelbanan är det inte riktigt okej att titta på de andra resenärernas ögon. Det är lite förbjudet. Men jag gör det ändå, alla gör det. Det är svårt att låta bli.  Om någon tittar tillbaka viker jag genast med blicken och tittar någon annanstans.Det verkar de flesta göra. Är vi rädda för att få kontakt?  Rädda för att tvingas säga något? Vad är vi rädda för?

(Minne: Arga leken. Alla har vi någon gång lekt arga leken. Vem viker först undan blicken? Vem börjar fnittra? Vem är starkast?).

Men om man inte ser? Vad händer då? Då är det är verkningslöst att säga ”se på mig när jag talar!” för att få ett blint barn att lyda, det är meningslöst att titta på varandra för att ge varandra bekräftelse och arga leken fungerar inte alls. Mycket i vårt kroppsspråk är knutet till blicken. Blinda har berättat för mig att de får lära sig att bete sig på ett visst sätt för att passa in utan att egentligen själva förstå varför. De får lära sig att vända ansiktet mot den som talar för att det är så man gör, inte för att det betyder något.

Jag skulle vilja påstå jag inte har sett min medmänniska eller blivit sedd förrän våra blickar har mötts. . Men det stämmer inte om denne någon är blind. Min blinde vän måste få min bekräftelse på annat sätt. Vi får hitta andra vägar. Orden och språkmelodin blir oerhört viktigt för att uttrycka det man annars kan säga med blickar och kroppsspråk. Jag måste förstå att hon istället hör. Hörseln hör och ögon ser. Jag undrar om elefanten däremot känner sig bekräftad av mig när jag tittar tillbaka.



Nördigt
november 9, 2009, 12:48 e m
Filed under: allmänt

Jag har nördat in på att försöka föreställa mig och förstå hur det är att vara blind fastän jag älskar att se. I följande rader försöker jag förstå varför.

Jag är intresserad av att förstå andras verklighet. I försommarvärmen i maj förra året satt jag och en vän på en bänk en lång stund och bara iakttog människorna som passerade. Vilka är de? Hur tänker de? Varför har han raggsockor i skorna? Varför har hon så bråttom?

Varje gång jag har sett en blind har jag undrat hur det är att inte se. Hur upplevs omgivningen? Om man provar att blunda ser man ju ändå en massa bilder av omgivningen i huvudet. Var tanken kommer ifrån vet jag inte. Den har funnits så länge jag kan minnas. När jag sett blinda på gatan utomhus har jag önskat att det vore okej att fråga hur det är att inte se. Och när jag senare i mitt projekt faktiskt mött flera blinda har inte lyckats formulera frågan på ett vettigt sätt. Jag vill ju inte att den ska låta nedvärderande.  Frågan ”Hur är det att inte se?” förutsätter att personen ifråga vet hur det är att se.  Istället har jag iakttagit  hur de löser olika problem. Jag  kan konstatera att det fungerar bra att inte se, bättre än man kan tro.

Jag har länge känt mig fångad, omotiverat eller inte, i en tvådimensionell värld med mönster och figurer på en platt yta. Jag har gjort försök att komma från detta men mina försök har blivit relief som bara är halvvägs till tredimensionalitet. Under en av många funderings-vandringar jag har gjort  bestämde jag mig för att göra någonting drastiskt. Jag förbjöd mig själv att göra något visuellt som man måste kunna se för att uppleva. ”Om jag inte kan se kan jag heller inte rita några figurer”, sade jag åt mig själv. Jag skulle bara göra sådant som man kan ”se” utan syn, med fingertopparna och med kroppen. Det skulle fortfarande vara narrativt och estetiskt tilltalande. Sen började problemen. Hur gör man detta? Hur gör man icke-visuella saker synliga? Hur tecknar man musik? Det behövs fler mellanrum i tankeprocessen och arbetet och fler promenader för att jag ska komma vidare.